Mer om Markus

Jag är yngst i en syskonskara om fem barn där mor och far arbetskraftinvandrade från Finland år 1970. Finska var det första språket jag lärde mig. Jag växte upp i ett karakteristiskt arbetarhem där pappa var skiftgående metallarbetare på järnverket och mamma halvtidsstäderska och hemmafru.  

Tre händelser har särskilt gett energi åt mitt politiska liv.   

Som 12-åring blev jag moderlös. Min mamma hade en lång kamp mot cancer. Faktumet att en enkel städerska och invandrare, som knappt kunde göra sig förstådd på svenska, då kunde ta del av världens bästa cancersjukvård är något jag fortfarande lyfter fram som ett exempel på ett framgångsrikt välfärdssamhälle.  Så vill jag ha det. 

Min andra politiska prägling skedde i den ekonomiska krisen på 90-talet med stora neddragningar i Sverige i allmänhet och industrierna i Avesta i synnerhet. Med varsel och uppsägningar utsattes familjen för stor oro: arbetslösheten hotade och familjen förberedde flytt. Med den ekonomiska krisen kom kraftiga neddragningar i den offentliga sektorn: skolböckerna blev äldre och slitna och mjölken försvann från skolmatbespisningen. Med neddragningar kom oro. Med oro kom nynazister. Nynazister började marschera på Avestas gator och torg: de misshandlade, hotade och kränkte. Detta drabbade mig såsom mina barndomskamrater med härkomst i utlandet.  Så vill jag aldrig ha det. 

Jag kommer från enkla förhållanden och har fått möjligheten att göra en klassresa. Klassresan är min tredje politiska kraftkälla. Jag kan idag titulera mig både civilingenjör och civilekonom och fått studera vid två av Sveriges aktade lärosäten. Detta skulle i andra delar av världen kosta stora belopp alternativt, för sådana som mig, aldrig vara möjligt.  Detta vill jag att fler ska kunna göra.  

Min historia handlar om alla människors lika värde, värdet av arbete, frihet, livschanser, hur slitningar kan uppstå i samhället och solidaritet. Tillsammans, framåt.